Det gröna

Jenny Luks Poet

DET GRÖNA

 

vid tolv vaknar månen
ny, men full tycks den läppja
siluetten av granar
klädda i sammet
abborrsgröna

stjärnorna är paljetter
vartill dem jag vill vinka
de vidrör tyget
kvider förslutet
i lindan

det är en ögonblicksbild
linsen förkroppsligar
det gröna
färger skingras
och därtill flyktens dimma

sädesärlor porlar
som pärlor de bubblar
putsade i dunet
varnande för sikten
förgrymmade i skrien

på kärrets tröga yta
vilar sländor
i snåren kvittrar ärlor
de säger: se upp
se upp för dimman

nymånens kurvning
vakar över himlen
krökningen
och dess blinkande banor
jag vill blinka med dem

jag vill röra vid taket
och öppna dess cylinder
men lägger min hand
på skogen i hens gröna sked
som förvaltar mig

silvergranar sänker
sin kliande famn
bland grenar porlar skratten
de viskar att tiden
bor i en bjällra

dimman förkroppslingar
drömmar och grepp
som jag vill taga om livet
för att evigt kunna finnas
och aldrig mera dö

silvergranar kärvt beskurna
sneda och vinda
lytta lyfter de bjällran
hänger den på mitt finger
som på en kvist att dingla

det gröna, det klorofyllda
som sprider sig längs nacken
som hettar öronen
i vild genans
därefter till förståndet

men jag är förvisad
och vi är alla förvisade
till att skringras som gråskalor
att upplösas och förångas
och därtill bli flyktens dimma


Fritt efter Alf Hambes visa Gröne Greven.

© Jenny Luks 2019. All rights reserved.