Ur 14 sånger

Jenny Luks

UR 14 SÅNGER

 

snart kommer döden

i sitt förevighetens grepp

du faller ner som ett penning

 

en gam tar sats från skuggorna

en ficka i berget, där äggen

där ungarna knaprar på livet

 

nu ska vi sluta äta

bli magra och falla in i skuggorna

likt fåglarna som somnat i diket

 

vi väntar på att livslinjer

ska tröttna på att spås

och äntligen brytas itu

 

kaffet svalnar, brasan glödgas

steken förkolnas och vi brinner

utan att vredgas

 

en befrielse, likt den mätta väntan

ur ett tunt sidentyg

växer vår brist på förtvivlan

 

svalor på marken ruggas i sin päls

subtila frågor med tydliga svar

de skola leda oss

 

de vilja slåss men vi lägger ned

vapnen och stopen

för den sista vilsna vilan

 

i stormen, i skuggorna

fryses kropparna till glaciärer

och vi aldrig mera smältas fram

 

utan att tinas

gamar kretsar med kippande näbbar

de ska tugga och aldrig mättas

 

en rundgång i dalens säd

råg och havre breder en filt

för oss att lägga om axlarna

 

dödens regn snuddar vid livet

greppar om midjan

han suger mig intill sig

 

ur den gröna peppriga ört

som sprider sin vaka

fruktas ej den eviga sömnen

 

en gäspning, ett trött fält

med vidrörda korn stickande

rycker löven från mitt träd

 

snart kommer döden

regnet som strävar från skyn

två läppar av ett varslande lugn

 

snart kommer döden

duggande spindlar

bitna i sina oktaver

 

ett dugg som brister

gläntar på solen

väntar på förgängligheten

 

jag är inte rädd om mig

jag skålar och skrålar

högre och allra högst

 

skuggorna vandrar

från smärta till smärta

en svala dyker in i min själ

 

svärtan som sneglar

på ett försonande i herren

stjäl vår uppståndelse allena

 

hagel markerar vår plats

sprakar i polerna

magneter möts i en blixt

 

papper blöts och förgörs

livsverket saknar sitt värde

döden bär inga ting

 

skuggorna skälver i fälten

gräver ett hål i sin ask

i myllan förmultnas en sparv

 

en droppe mot kinden

avfall sveper sin radar

över åsar och korn

 

rosor förgylles vid gropen

minns min håglösa uppsyn

när regnet väter din kind