Ur Parallellum

Jenny Luks

KARBON

 

under karbontiden fanns biologi

vapen av pilträd, vidder av aska

en upphettad, bortstött himlakropp

men här är kallt och vidunderligt snålt

 

du fäster din arm vid mitt hårfäste

fjärmar dig från mina nynningar och kårar

det fanns tider, för länge sen

då toffeldjur var det enda ätbara

 

människor dog ut, gråt tog slut

en ström av ljus värmde sanden

det tog dagar, veckor, kvartärer

att förstöra ett sammanhang

 

under karbontiden hade vi alla berättelser

kontexter bland resterna av utbrott

lummerväxter och stenriken

som om fiskarna verkligen fått ben

 

du pratar om curryfärgade höstar

om oxröda marker men utan substans

i torkan förlorades levnaden

gud hade glömt oss alla

 

under karbontiden fanns inga teorier

djur strövade skamlöst, historielöst

sediment och darwinism

alla de sorter och ismer

 

jag kräver narcissistiska epitet

jag kräver låtsad bildning

det enda jag har är en tid

utbrott, inbrott, tid är också en ism

 

under karbontiden påbörjades visionerna

en kamp mot uttjänta slutförvaringsdjup

borgare fanns inte, bara gamar

ungefär samma sak, ungefär samma tid

 

 

STICK

 

månen är stor i natt

större än en skiva ost

rundpipig med vattenlösa sjöar

som utgör meningslösheten

 

jag försöker bena ut verkligt liv

men finner bara tundra, en ensam kaktus

som berättar en historia om fru kaktus

som omkom i en kaktusolycka

 

jag får allergiska reaktioner

av växter med märkliga namn

men en soppa kan vi dela

med äggplanta och harissa

 

det är en sjukdom som drabbar

skålar i en tröstande sup

jag säger: ”jag beklagar,

det måste stickas, stickas djupt”

 

utanför rosslar en ek

med sjuka dementa grenar

bredvid växer enbär

och myggor kryssar mellan blad

 

en råbock finner en saltstod

en epok drar förbi, ett rivet garn

orkaniskt, med hungern

ryckande som ödlebarn

 

jag finner en sovplats

där någon har kräkts, andra fimpat

sprutor, sopor, gråt

en likavdumpningsplats

 

en indigofläck i ögat, ett spöke

som andas mot glaskroppen

tecknar planlöst i fukten

små hjärtan i varierade former

 

min kudde är en vetesäck

som sticker och kittlas

djur samlas och splittras

går av, bryter ner, sluter till

 

jag vill inte dö eller kanske ändå

bland soporna videung, vit pung

avtecknas som schabloner

mot gammal rost, blek frost

 

jag tänker mig ett draperi, en kniv

jag tänker mig synd och skam

jag ser fluortandkräm

en tand för en tand

 

du bildar mässlade fläckar, små bett

”du kan kalla mig kaktus”

ett bokstavligt konstaterande

från en växt med taggarna utåt

 

det är hårt att gå, friheten sticks

friheten är lusig och faller i trasor

vävd av trådar från överkokt garn

från papp som löses upp

 

du ger mig saker som kan bäras

men rinner med segt tålamod

livet är strängar av kåda

papper som gulnar och såras

 

jag drar längs texturen

med tio fingrar, nio tår

jag vill starta ett krig, ett anfall

en hostattack utan början, utan slut

 

tidvatten för med sig ändlösa alger

en kaktus bland knypplade växter

och med en röst som en stålkam

han säger: ”stick, det måste stickas djupt”

 

 

BREV

 

Hej Jens. Det var ett tag sen. Jag hoppas du mår bra. Eller egentligen kanske inte. Jag fick mina labbsvar i dag. Lever och B12 helt i sin ordning. Jag kan supa och äta veganmat i några år till. Jag har några frågor som du gärna får besvara. Flyter din stora kuk i vatten eller är du nåt slags häxkarl som sjunker och dör? Jag tänker sällan på dig. Kanske på din kuk.

 

Det är sommar i Sverige. Jag intresserar mig för typografi och retorik och vill se samband dem emellan. Knoppar brister utanför och människor förenas av hundskall och mjukglass. Päls och laktos sprids som virus.

 

Jag har så många frågor men du vill inte prata. Du vill ha samlag men jag vill inte ligga. Du har böcker i staplar, suddiga tapeter med svenska motiv. Tigrar, bävrar, järvar. Du kanske säger förlåt men jag vill inte ha ditt medlidande. Inte ens om natten, inte ens din kuk.

 

Det här blir min sista hälsning. Jag skriver för att berätta att det var ditt fel. Du ska ha dåligt samvete. Det är därför svärtan ska bäras inom dig som en brunkolsbrytning och vilda, tyska tigrar ska slita ditt sinne itu.

 

Jag går till havet nu. Kättjar mig vid tyngder, mentala och reella. Ett kalkbrott med bländande klippväggar. Vattnet glittrar som folie. Folium. Ett barn med hjälm och flytväst. En enarmad man, handen under ytan, tittande på barn. Hjälm hjälper föga.

 

Humlor paddlar förgäves, guppar stilla bort som flöten. Näckrosor trasslar sig olyckligt in med pojkben under bryggor. Hemska saker händer. Löpsedelsorgasmer. Alla vill peta på dramatiken. Men ingen märker om jag försvinner. Dö gammal och lämna ett avskyvärt lik.

 

Det är nu vi ska avsluta vårt gräl. Vi ska filéa ur det onda, slå in det i folium. Försvinn från min arm. Du lagar mig med mer sår. Du ringlar dig djupare in som en springmask, djupt oborta. Det enda du vill föra in, är ännu en mask.

 

Det är sommar i Göteborg. Jag har blivit far. Två härliga ungar med svans och päls. Det här är min sista hälsning. Jag tänder en cigarr för att fira. Jag har smakat dig. Det var ett dåligt vin. Vi har en postrelation. Det finns inget efter, bara före.