Ur Parallellum

Jenny Luks

UR PARALLELLUM

 

under karbontiden fanns biologi

vapen av pilträd, vidder av aska

en upphettad, bortstött himlakropp

men här är kallt och vidunderligt snålt

 

du fäster din arm vid mitt hårfäste

fjärmar dig från mina nynningar och kårar

det fanns tider, för länge sen

då toffeldjur var det enda ätbara

 

människor dog ut, gråt tog slut

en ström av ljus värmde sanden

det tog dagar, veckor, kvartärer

att förstöra ett sammanhang

 

under karbontiden hade vi alla berättelser

kontexter bland resterna av utbrott

lummerväxter och stenriken

som om fiskarna verkligen fått ben

 

du pratar om curryfärgade höstar

om oxröda marker men utan substans

i torkan förlorades levnaden

medan gud glömmer oss alla

 

under karbontiden fanns inga teorier

djur strövade skamlöst, historielöst

sediment och darwinism

alla de sorter och ismer

 

jag kräver narcissistiska epitet

jag kräver låtsad bildning

det enda jag har är en tid

utbrott, inbrott, tid är också en ism

 

under karbontiden påbörjades visionerna

en kamp mot uttjänta slutförvaringsdjup

borgare fanns inte, bara gamar

ungefär samma sak, ungefär samma tid

 

 

II

 

månen är stor i natt

större än en skiva ost

rundpipig med vattenlösa sjöar

som utgör meningslösheten

 

jag försöker bena ut verkligt liv

men finner bara tundra, en ensam kaktus

som berättar historien om fru kaktus

som omkom i en kaktusolycka

 

jag får allergiska reaktioner

av växter med märkliga namn

men en soppa kan vi dela

med äggplanta och harissa

 

det är en sjukdom som smittar

vi skålar i en tröstande sup

jag säger: ”jag beklagar,

det måste stickas, stickas djupt”

 

utanför rosslar en ek

med sjuka dementa grenar

bredvid växer enbär

och myggor kryssar mellan blad

 

en råbock finner en saltstod

en epok drar förbi, ett rivet garn

orkaniskt, med hungern

ryckande som ödlebarn

 

jag finner en sovplats

där någon har kräkts, andra fimpat

sprutor, sopor, gråt

en likavdumpningsplats

 

en indigofläck i ögat, ett spöke

som andas mot glaskroppen

tecknar planlöst i fukten

små hjärtan i varierade former

 

min kudde är en vetesäck

som sticker och kittlas

djur samlas och splittras

bryter en tagg mot mitt finger

 

jag vill inte dö eller kanske ändå

videung, vit pung

avtecknas som schabloner

mot gammal rost, blek frost

 

jag tänker mig ett draperi, en kniv

jag tänker mig synd och skam

jag ser fluortandkräm

en tand för en tand

 

du bildar mässlade fläckar, små bett

”du kan kalla mig kaktus”

ett bokstavligt konstaterande

från en växt med taggarna utåt

 

det är hårt att gå, friheten sticks

friheten är lusig och faller i trasor

vävd av trådar från överkokt garn

från papp som löses upp

 

du ger mig saker som kan bäras

men rinner med segt tålamod

livet är strängar av kåda

papper som gulnar och såras

 

jag drar längs texturen

med tio fingrar, nio tår

jag vill starta ett krig, ett anfall

en hostattack utan början, utan slut

 

tidvatten för med sig ändlösa alger

en kaktus bland knypplade växter

och med en röst som en stålkam

han säger: ”stick, det måste stickas djupt”

 

 

III

 

staden sträcker ut sig som en katt

tjäle och kall väntan på kollektivtrafik

de har budgeterat för barnen

och dragit in på turer

 

jag känner mig vild och farlig

och blandar grogg i en termos

blundar mot den tidiga gryningen

så ögonlocken blir orangea

 

december är en tid då allt förändras

den skapar kondens på underkylda gator

det finns ingen busstrafik

och väntsalen är fylld av trasor

strumpor smälter ut

till otjänligt dricksvatten

jag tittar bort, döljer ett verktyg

skär ut små ögon, små munnar i min arm

 

blodet fryser till snor

jag blev nedsparkad på en bar

det är kylans baksida

som om det funnits en framsida

 

kappans foder fäster sig i skinnet

jag kommer figurera i media

43-åringen, rödsprängd, tidigare dömd

medlem i ett brödraskap

 

halland rör upp grus och brädor

luften rycker till, som en nerv

strandkantens skorpor sliter upp marken

som hår från en kronärtskocka

jag viker upp byxbenen och vadar

genom brusten is och kall sprit

det finns en särskild törst i att leta salt

och en särskild hunger i att söka vass

 

yngel sveper långsamt sina stjärtar

könshåren flyter i båge

bortom månen alltings slut

och på botten inga fiskar

 

halland är trasigt, jens

som en gnuggis på min arm

en dvärgplanet som slocknat

en saturnusring binder upp mitt hår

 

det är strömavbrott i hela världen

det sprakar i bröstet av spritlukt och ånger

mitt namn i tidningen

nyheter från halland