MUSIK MUSIK

När jag var i 20-årsåldern spelade jag mycket gitarr och skrev massor med låtar. Varför fortsatte jag inte med det? Jag var helt enkelt inte särskilt bra. Jag gillar att koncentrera mig på sånt jag är bra på. Jag har testat trombon också. Det var en kort karriär.

Men musik har alltid en mycket viktig position i mitt skrivande. I min första bok Parallellum finns Halland och Halmstad med, givetvis inspirerat av Alf Hambe. Men framför allt är det sista kapitlet, Slutet, som är tydligt präglat av musik.

I det kapitlet har jag tolkat alla låtar på Tonbrukets platta Dig it to the end. De är instrumentala så jag har helt enkelt översatt titlarna på ett ungefär och skrivit kortdikter utifrån de tankar och känslor jag fått när jag lyssnat på musiken.

Att fortsätta med det arbetssättet var ingen självklarhet, men det kändes helt rätt att gå vidare till Alf Hambe. Även om jag inte hade planerat en hel bok, var det en otrolig kick att i inledningsskedet se min version av Visa i Molom växa fram. Äntligen kunde Alf bli en huvudfigur i mitt skrivande.

När jag jobbade med min kommande bok, hade jag en och samma låt i lurarna på repeat i flera månader. Vilken låt och artist det handlar om, berättar jag senare. Den musiken står inte i centrum i boken på något vis, men har varit oerhört viktig i processen. Om jag inte riktigt kom i stämning när jag skulle sätta mig att skriva, kunde jag sätta på den låten och slungas in i manuset igen.

Jag har redan en idé för en framtida bok, där en av mina favoritmusiker finns med i planerna. Inte på samma sätt som i Förmångligandet av stjärnor dock. Kanske blir det snarare en berättelse, inspirerad av hens liv. Vi får se, vi får se.

TILLBAKA TILL ALF HAMBE 90 ÅR