ALF HAMBE 90 ÅR
ATT STAPLA BILDER
Alf Hambe har lärt mig att det är okej att hitta på egna ord. Jag själv brukar säga att jag älskar poesi för att man får bete sig hur man vill. Man kan bryta mot grammatiska regler, bryta mot gängse meningsbyggnad och just konstruera egna ord.
Varför vill man hitta på hitta ord? För egen del handlar det om att komplettera det befintliga ordutbudet och om att göra texten mer fantasifull, att uttrycka mig konstnärligt och skilja på poesi och prosa. Oftast kommer orden av sig själva, eftersom jag upplever dem nödvändiga. De hör hemma. De ska va där.
Man kan ju sällan beskriva sin skrivprocess i detalj. Ord kommer till en, ord sökes efter, ord googlas upp. Jag vet inget om Alfs process, men jag gissar att också hans ord kommer till honom som nåt slags nödvändighet. De hör hemma.
Från Visa i Molom:
Min glyckans glada glejom
När kommer du igen?
Ty kommer du skall vissomliga dö
Eftersom idén med Förmångligandet av stjärnor var att inspireras av Alf texter, försökte jag hitta min egen värld i hans värld. Ta på mig hans glasögon och titta på Molom från mitt eget perspektiv, brukar jag säga.
Min version av Visa i Molom fick heta Vissa måste dö. Det är i den dikten jag använder förmångligandet. Ett fullt begripligt ord, tänker jag. Någonting som växer i mängd, i mitt fall stjärnor på en natthimmel som blir fler och fler. Men det är roligare med förmångligande än "blir fler och fler".
Vi har alla våra individuella preferenser när det kommer till poesi. Vissa föredrar mer konkreta texter, kanske med något slags politiskt budskap. Andra vill ha det mer svårtillgängligt, där fantasin får jobba lite.
Jag vore ingen utan mina bilder och metaforer. När jag var 22 skickade jag in mitt första manus till Bonniers. Jag fick ett lektörsutlåtande (faktiskt i samband med ett besök på deras kontor, men det är en annan historia). I den fick jag viss uppmuntran, men också en del kritik mot mina "hyperbola bilder" som jag tycktes stapla.
Jag tog detta på fullt allvar, dessutom i alldeles för många år. Jag började skriva enklare och kom ingen vart. Manus efter manus blev tråkiga och alldagliga. Det var inte förrän jag insåg att lektören lagt band på vem jag var, som jag kunde skriva igen.
Numera skiter jag fullständigt i allsköns metaforskräck. Jag skriver hur fan jag vill, ärligt talat. Och jag hoppas att jag aldrig mer kommer överge mig själv. Eller Alf, som ju hjälpte mig på traven. Hela Visa i Molom är ju ett enda staplande av märkliga bilder.
Alf har skrivit att följande rad var en betraktelse av en skidåkare som kom farande på en kulle utanför hans fönster:
Nu glider gladan slint i snögan snår