VISSA MÅSTE DÖ

Fritt efter Alf Hambes visa Visa i Molom

på den molande himlen
runt sin axel i en snårig längtan
vittras ett språng, en rörelse ur skärpan

stjärnfall duggar som önskningar
ned i fältens beigea ax
valvet lutar ut ur zenit, ut ur skärpan

vissa måste dö
och andra måste dö på andra vis
dagar kan förloras och vinnas
människor kan förvinnas

olyckan är en mäktig kraft
som återfinns i det bortkomna

den söker sig norr om jorden
ut i den bristande evigheten
som bär en innerlighet

binder ögonblick runt sin axel
knarrande, utbredande ett täcke
av jord, av gräs och syre

i svärtans mångfaldigande
får astronomin nytt liv
förmångligandet av en stjärna
krymper solsystem till sfärer

i den sumpiga tjärnen
trampas marken upp av tassar

heder av nyckelpigor
bronsröda, utfällda i vinden
i landskapet bromsar djuren

som fällna i sina ramar
smälter ner till molande sår
gräsets toppar isas i tuvorna

över vattendrag, det glatta
pigga steg som en flyktig slöja
som att andas utan lungor
i dem som du äger

jag vill komma till, blåsa i din själ
vi kan plana ut eller skapa höjder

ett mummel, öronen varma
brinnande gångar in mot benet
läten som bortlovas och tystnar

lyssnar på dina bortavaranden
i munnen tillblives orden, fruktiga
jag ber dig att bli kvar, i min fukt

en harkrank fäller ut önskningar
som om våren vore rostade löv
marken pudras av smutsade tassar
du vill komma till, blåsa i min själ

ett hopp ur väntligheten
där du skiljer vind från vingar

vissa måste dö, i vindens svullnad
på ängens vita trängtan, i sjöars svala blänka
vissa måste sloka, andra stiga upp

som stjärnor döda eller i solar fyllda
förloras eller vinnas, försvinnas
jag vill se dig, som en rörelse i skärpan

nu återstår en svallvåg
ett andetag från fötterna till himlen
den kryper genom mig och fyller dig
den rotar sig i stillheten

en sorg letar sig inåt, som nyckelpigan
fläckad för att möta döden

TILLBAKA TILL ALF HAMBE 90 ÅR