Stick

Jenny Luks Poet

STICK


månen är stor i natt
större än en skiva ost
rundpipig med vattenlösa sjöar
som utgör meningslösheten

jag försöker bena ut verkligt liv
men finner bara tundra, en ensam kaktus
som berättar historien om fru kaktus
som omkom i en kaktusolycka

jag får allergiska reaktioner
av växter med märkliga namn
men en soppa kan vi dela
med äggplanta och harissa

det är en sjukdom som smittar
vi skålar i en tröstande sup
jag säger: ”jag beklagar,
det måste stickas, stickas djupt”

utanför rosslar en ek
med sjuka dementa grenar
bredvid växer enbär
och myggor kryssar mellan blad

en råbock finner en saltstod
en epok drar förbi, ett rivet garn
orkaniskt, med hungern
ryckande som ödlebarn

jag finner en sovplats
där någon har kräkts, andra fimpat
sprutor, sopor, gråt
en likavdumpningsplats

en indigofläck i ögat, ett spöke
som andas mot glaskroppen
tecknar planlöst i fukten
små hjärtan i varierade former

min kudde är en vetesäck
som sticker och kittlas
djur samlas och splittras
bryter en tagg mot mitt finger

jag vill inte dö eller kanske ändå
videung, vit pung
avtecknas som schabloner
mot gammal rost, blek frost

jag tänker mig ett draperi, en kniv
jag tänker mig synd och skam
jag ser fluortandkräm
en tand för en tand

du bildar mässlade fläckar, små bett
”du kan kalla mig kaktus”
ett bokstavligt konstaterande
från en växt med taggarna utåt

det är hårt att gå, friheten sticks
friheten är lusig och faller i trasor
vävd av trådar från överkokt garn
från papp som löses upp

du ger mig saker som kan bäras
men rinner med segt tålamod
livet är strängar av kåda
papper som gulnar och såras

jag drar längs texturen
med tio fingrar, nio tår
jag vill starta ett krig, ett anfall
en hostattack utan början, utan slut

tidvatten för med sig ändlösa alger
en kaktus bland knypplade växter
och med en röst som en stålkam
han säger: ”stick, det måste stickas djupt”



Ur Parallellum, 2018

© Jenny Luks 2019. All rights reserved.