ALF HAMBE 90 ÅR
Strand i Steninge. Foto: Hendrik Zeitler.
VÄLKOMMEN TILL MOLOM!
Det var 1988 och jag var 14 år. Jag spelade gitarr i musikskolan och var dödligt trött på klassiska stycken och gitarrens högfärdiga placering på vänsterbenet. Jag ville lära mig ackord och spela popmusik. Vid pianot hemma stod den klassiska bokserien Vispop på notstället. Där, trots min dröm om att spela i band, upptäckte jag Visa i Molom av Alf Hambe och jag började flitigt öva på introt.
Texten var fullkomligt obegriplig, men djupt fascinerande. Vad betydde ens molom? Och dudom delom och felom spelom? Det spelade ingen roll och det var liksom hela vitsen med Hambe. Det egna språket. Diktvärlden som han gästvänligt bjöd in mig till. En ovärderlig gåva till en 14-åring som ville bli poet. Särskilt den andra versen fängslade mig:
Nu duggar dag från dejlom
i mörkomånan sjö
och stjärnor stinga hål i himmelen
Min glyckans glada glejom
när kommer du igen?
Ty kommer du, skall vissomliga dö
Hambe rörde sig i periferin av det omedelbara strålkastarljuset. Han var väletablerad och älskad givetvis, men stod inte i var persons skivback. Ingen av mina jämnåriga vänner kände till honom, men jag åkte till närmsta skivbutik och köpte albumet Alf Hambe i Molom. Dudom delom och felom spelom skulle bli den hand som förde mig in i poesin.
I Molom kom ut 1965 och var Hambes första album. Han föddes 1931 i Rävinge i Halland och är nu 88 år. Den faktiska halländska naturen och fantasilandskapet Molom glider samman och korsar varandra i hans visor, vilket har gjort även själva Halland till en magisk plats, så pass magisk att jag själv blev smittad. Jag kom, 30 år efter min upptäckt av Hambe, att publicera en dikt om surrealistiska förehavanden i Halmstad i min bok Parallellum, trots att jag inte har någon som helst relation till Halland. Dikten handlar om en destruktiv krogkväll, som slutar vid det vilda havet:
halland rör upp grus och brädor
luften rycker till, som en nerv
strandkantens skorpor sliter upp marken
som hår från en kronärtskocka
Hambe själv har sagt att han inte är någon ”provinsiell Hallandsdiktare”, utan har i själva verket skrivit minst lika mycket om intrycken från sina resor som om det halländska landskapet. Ändå är omgivningen kring Steninge, där han bott i decennier, ständigt återkommande i hans texter.
Alf Hambe i Steninge. Foto: Hendrik Zeitler.
Tredje spåret på I Molom heter Vindpinan eller Balladen om tre bröder i Halland. ”Där sutto tre män i ett vinglande hus, där sutto tre bröder i Halland” börjar visan med sitt karaktäristiska omkväde. Bröderna beskrivs samtala om allt mellan himmel och jord och ”brasan brann ut i ett vinglande ljus / och glöden stod glimröd i Halland / och glöden slog blänka / på blänka i sinande flaskor och krus / blänka som rödaste rasande rus”. Allitterationen är typisk för Hambe, men den blir aldrig påträngande.
Hambe lyckas skapa stor dramatik i de små tingen. Visan tar fart när den äldste brodern visslande försvinner ut genom dörren och lockar till sig en vind. Bröderna följer efter och snart har de alla tre farit upp bland molnen och till Mångubbeland. Visan avslutas med en förmaning om att inte tala om det man inte förstår:
Så knipom nu käft och knipom nu tå
och lutom mot land uti Halland
och slutom de ändlösa tal
om de ting som man ej kan förstå
Vind blåser väg i det bluffande blå
Efter att ha lyssnat på Vindpinan regelbundet i 30 år, har jag fortfarande inte förstått. Vilka var dessa bröder? Varför for de alla till Mångubbeland? Blev de kidnappade av en illvillig vind? Lika många gånger som jag försökt begripa, har jag kapitulerat inför denna fantastiska historia som Hambe skapat i sitt förunderliga universum.
Härom året växte mitt intresse för Hambe ytterligare. Jag lyssnade intensivt på samlingsalbumet Molom från 1977, på Visa i Molom, Vindpinan, Gröne greven, Odyssevs och Trädet – visor som jag ville krypa in i. Jag ville ha mer, så jag fick en idé: Jag ville skriva en parafras på Visa i Molom, ett slags inspiration av Hambes magi men med helt nya ord. Jag ville försöka klä visan i min egen, personliga dräkt:
vissa måste dö, i vindens svullnad
på ängens vita trängtan, i sjöars svala blänka
vissa måste sloka, andra stiga upp
som stjärnor döda eller i solar fyllda
förloras eller vinnas, försvinnas
Jag tänkte att idén var helt barock men plötsligt, tre månader senare, satt jag med ett helt diktmanus. Jag, som i alla år skrivit om sexualitet och könsidentitet, gjorde en helomvändning och började brottas med svensk vistradition. Vindpinan om de tre bröderna blev en feministisk ballad om systerskap, där bröderna fått stiga åt sidan.
Det var så klart en svår balansgång. Jag ville inte göra att intrång i Hambes diktning. Jag kände i stället in stämningar och associerade fritt. Vissa dikter svävade iväg och fick en helt ny kropp, medan andra blev handlingen mer trogen. Gröne Greven fick precis som i originalet behålla sin bjällra och sin dimmiga stig.
Väggbonad i Alf Hambes hem. Foto: Hendrik Zeitler.
I januari fick jag en ingivelse. Jag ville ha unika bilder till den här texten om Alf Hambe. Jag ringde honom och bokade upp en tid då jag och min fotografvän kunde åka till Steninge och besöka honom i hans hem. Det var givetvis en händelse som krävde stort mod och det vore en underdrift att påstå att jag var omtumlad.
Strax innan vi la på luren, sa Alf på sin gladlynta halländska: ”Välkommen till Molom!”. Och välkomnade blev vi, av Alf och hans fru Ulla. Vi ägnade ett par timmar åt att samtala om hans liv och karriär, medan min vän fotograferade. Slutligen kunde jag inte låta bli att ställa frågan jag undrat över i 30 år. Vad handlar Vindpinan om?
Ulla utbrast att det väl var självklart, men jag var inte helt beredd att hålla med. Alf själv tog fram boken I långa lopp och längslar, där alla hans texter finns samlade, och bläddrade fram. Det var en stor stund, att höra honom beskriva texten strof för strof. Och det var också oerhört roande, för nu skulle han berätta om toklustiga lekar och hyss som han och hans vänner hittat på i just det hus vi satt och i den trädgård som låg snöknaprig utanför det stora fönstret som löpte från golv till tak.
Kortfattat, för det var inte precis ett konststycke som Alf Hambe själv lyckades behärska, handlar Vindpinan om en festlig kväll med vännerna. Vin flödade och i trädgården blåste det sidledes som brukligt. Inne i stugan trodde sig de rundfotade vännerna ha svar på livets alla frågor och Alf skojade om andeväsendet Belum, som var en busig figur. Ute i trädgården var det lätt att blåsa bort, kanske ända till Mångubbeland om Belum fick bestämma.
Ja, historien var lång och vindlande. Festen i stugan i Steninge blandades med sagan om vinden som straffade den som påstod sig begripa livets mysterier. Man får inte bli för kaxig, tycktes sensmoralen vara. Nej, inte kände jag mig kaxig precis, när jag storögt lyssnade på min store idol som avslöjade hemligheterna bakom den sagolika poesin.
Evert Taube och Cornelis Vreeswijk – kanske våra kändaste viskompositörer i modern tid – har svårt att mäta sig med Alf Hambe när det kommer till poesin. Visst är historierna om Carmencita och Cecilia Lind alldeles undersköna, men de blir serverade utan överraskningar och lämnar ingenting åt undran. Hambe bjuder in till det. En ständigt pågående undran.
Hambe var god vän med Cornelis, som faktiskt skrev Grimasch om morgonen i Hambes kök. En visa i tydlig folkmusikton, måhända inspirerad av Hambes harmonier. Cornelis utnämnde Hambe till fadder för den visan. Men det var faktiskt inte Hambes plan att själv bli vissångare. Han ville skriva dikter och komponera musik åt andra. Han skickade Visa i Molom till Alice Babs som var den första att spela in den. Tack vare henne blev han presenterad för ett skivbolag.
Alf och Jenny i Steninge. Foto: Hendrik Zeitler.
Alf Hambes visor hamnar sällan i allsångshäftet. Han skapar ord och berättelser som lika gärna kan läsas i någon av han diktsamlingar, samtidigt som han också är en skicklig kompositör, emellanåt med tydliga folkmusikinfluenser. Naturmystiken, som medeltida ballader gärna kittlar oss med, finns ständigt närvarande i hans framtoning.
Det mystiska är dock inget självändamål. Inget ord är konstruerat för konstruerandets skull. Allt har sin plats och sin mening. Hambe är komplex, men endast för att han måste, för att det är hans väsen. Ingenting känns sökt, trots hans barnsliga förkärlek för mångubbar, troll och den gröna dimmans skog.
Hambe hittar inte bara sina historier i den egna sagovärlden. Spår fem på I Molom heter Odyssevs och uppkom under hans tid på Mykonos:
Nu seglar månen fram på rymdens öppna hav
Nu lyfta gudar glasen av kristall
En tärning föll, den syntes som ett stjärnefall
Må seglarn segla, må han gå i kvav
Men sov min kära, lyckan finns i gudars hand
Ack, kung Odyssevs kommer ej i år
Förr’n ödets tärning låter seglarn nå i land
skall stjärnor falla, falla där du går
Stjärnor, hav och vind kan verka vara nötta begrepp men Hambe hanterar det. Han kan sitt Västerhav, sin natthimmel och sina blåsiga stränder. Stjärnorna är äkta. Havet brusar verkligen. Fåglar skriar och de skriar på de mest besynnerliga sätt. Han skriver inte det vackra. Han gör det vackra intressant.
Men Alf Hambe kan faktiskt också vara banal. Två av hans mest älskade visor är Kajsas udde och Orgeln på vinden – två sånger som inte bjuder på något större motstånd. Kajsas udde är romantisk med sommarkväll och klippor och dans i rosenkrans. Den där trubaduren som sitter fryntlig och skaldar på en blomsteräng är inte riktigt den typen av vistradition som jag förälskade mig i när jag var tonåring, när den märkvärdiga poesin i landet Molom rörde om hela mitt DNA.
I stället väcks min förundran inför det poetiska hantverket, det egenartade språket och Hambes fäbless för särskilda ordval som återkommer, blir bärande och som väver en röd tråd genom visskatten. Kanske är denna egensinnighet mest signifikativ för hans äldre visor, där vemodet får den mest lycklige att fälla en tår.
Trädet, som är spår åtta på Alf Hambe i Molom, visar tydligt att det sköra och vackra har sin givna plats, sida vid sida med de bisarra bröderna i Halland och den sentimentala Orgeln på vinden. Trädet är inte bara en visa – den är en poetisk smekning:
Träd som gungar hav i ro, andas aftonstilla
Själen är ett fågelbo, där undrans runda ögon glo
mot skuggor som förvilla
Så speglar sig all ensamhet
i ensamhetens trånad
Tankar om vad ingen vet
är blänk i blindo blånad
Till skillnad från Vindpinan har jag aldrig försökt förstå Trädet. Vissa saker vill man inte begripa.
Jenny Luks
Publicerad i Populär Poesi, 2019
TILLBAKA TILL ALF HAMBE 90 ÅR