TAL TILL AZALEADALEN

Uppläsning på Göteborgs 400-årsjubileum

Jag bor vid Azaleadalen. Jag är nämligen privilegierad. Vit som fan och privilegierad. Jag vet inte vad en azalea är för nåt, men jag bor bredvid dem. Det är nåt som växer. Det gör inte jag.

Jag har bott halva mitt liv i Göteborg. Jag har haft åtta lägenheter i Göteborg. Nu bor jag vid azaleorna. För jag är vit och skär och blek och svensk och privilegierad. Jag är en kulturarbetande vänsterpartist som turistat i Hammarkullen och Biskopsgården men som nu hittat hem i Majornas tredje rote. För nu är man väl hemma? Nu är jag väl lycklig? Här vill ju alla bo? Det är väl allas slutmål? Alla vita, blekfeta svennars slutmål. Mmmajorna. Azaleeeorna.

Jag har avverkat åtta lägenheter, fem katter, 22 män, en kvinna och i runda slängar 13 000 pilsner i Göteborg. Jag är omättlig på sex, kärlek, katter och pilsner. Jag vill bestiga Poseidon och sitta på Sejdeln, på små små snoppar och stora stora sejdlar.

Jag står här på Götaplatsen och pratar om mina kärlekar, min stad, om Göteborg, om förorten och innerstaden. Om azaleorna. Det är nåt som växer, nåt med rötter, sånt jag saknar. Jag är bara en stor pannkaka, eller nåt annat som inte är ordentligt tillagat. Nåt som är växtbaserat, havrebaserat men utan att nånsin bli stekt. Jag vill ätas upp. Bli färdig.

Jag kom hit med en dröm. Jag hade en dröm. Inte om fred eller klasskamp eller djurens frigörelse och allt det där jag kämpat för, utan drömmen om mig, att jag ska bli fri. Att pannkakan ska bli stekt och färdig och få havrerötter och bli en växt i Azaleadalen. För man ska ju ha rötter och trivas och vara vuxen och mogen och ha tänkt igenom saker och rotat sig. Man kan inte knulla sig igenom tillvaron när man är 50, som om man vore 20. Och vara kär när man är 50, som om man vore 20. Man ska skapa rötter och vuxna till sig, vara en azalea.

Mina gator, min stad, mina människor, mina killar, mina kukar. Eller är de det? Är de mina? Vad äger jag? Är jag ens en göteborgare? Vem är göteborgare? Vem är staden? Är du en person? Har du rötter, har du ett bo, har du vingar, dun och blad? Eller är du betong och bottenslam och asbest? Hallå där, Göteborg, jag är journalist på tidningen Syre, är det okej om jag ställer tre frågor om 400-årsjubileet?

Tre vanliga frågor över en öl på krogen: Vem skulle du helst ligga med? Välj mellan tre vedervärdiga alternativ. Själv har jag rätt värdiga alternativ. Men jag vill bli älskad. Inte bara bli lämnad.

Jag kom hit en gång i tiden, för att jag hade gjort slut. Det känns som att livet handlar om att förhålla sig till göra slut eller bli slutgjord med. Man är alltid ensam. Den man älskar går runt och älskar nån annan. Eller söker nån annan. Man är utbytbar. Man ska älska sig själv först, innan man älskar nån annan. Hur i helvete ska det gå till, när alla går runt och älskar nån annan hela jävla tiden? Alla utom mig? De älskar nån annan utom mig? Men jag ska bara finnas här, vara tillgänglig. Och älska mig själv ovillkorligt.

Jag flyttade till azaleorna för att någon hade gjort slut. Jag hade gift mig i Lärjeåns trädgårdar och skiljt mig med bank-ID i Eriksberg. Man behöver inte ens ses, ta i hand, bocka och tacka för sig och tiden som varit. Man slår in sin kod så är det över.

Azalean är en rhododendron. En rho-do-den-drooon. Jag kan inget om växter. Jag saknar blad. Jag är ingen stickling. Jag vill inte ha nån stickling heller. Så fort jag säger att jag hatar krukväxter så vill folk ge mig sticklingar. Men jag sa ju att jag hatar dem.

Men man ska vandra i Azaleadalen och vara lycklig. Lycklig som får bo här, som om det vore en gåva och inte alls kötid på Boplats. Privilegierad. Jag är vit och svensk och privilegierad. Jag som trodde jag var sjukskriven, självmordsbenägen och utfattig. Men jag bor vid Azaleadalen så jag ska vara vit och lycklig. Skär och munter. Blond och sprudlande. Rosa som en blomsterkvast och rik på bidrag och stipendier. Skär och munter. Skär och munter, tänker jag när jag faktiskt skär mig.

Solen steker, hundarna sprallar i rastgården, Majvallens fotbollsplan säger bonk plonk schpronk och till Azaleadalen skall vi alla vandra för att vara muntra och spegla oss i allt det privilegierade skära.

Jag måste skärpa mig. Jag har ju skärpan, stoltheten, stark, rak i ryggen som en floral parfym rakt upp i nosryggen på en marskatt. Eller en marsiankatt, med michelinoverall och morrhåren lekande på insidan av en glaskupol över huvet. Trekantsöronen säger tapp tapp tapp när de irriterat ruskar av sig duschen av dofter från Azaleadalens alla herrkissar som vill komma till.

Men jag är en marsian som kan ta stora kliv utan gravitation. En växtbaserad, marskatt insmord i Milda mjölkfritt och havregrädde. Nu ska det stekas pannkakor på Ekedalsgatan. Fräsande, morrande, stinkande, brinnande. Se upp, det är gamla trähus! Charmiga som satan. Vore synd om det brann upp alltihop.

Allt jag vill är ju att bli stekt. Tillagad. Uppäten. Växa upp. Få rötter. Slingra in mig som den skära, muntra svenne jag är och bo in mig bland azaleorna och sluta tänka på att jag har ett estniskt efternamn och tvättäkta tvättrötter i Karelen. Det är fan äkta vara det. Nazister och ryssar och krig och arkebusering är två generationer bort. Men allt jag fick var missmod och missnöje och missväxt.

Jag är trött på att be om kärlek. Meningen är ju att man ska få den, för att nån annan vill ge den. Ge ge ge drivor av rosa fluffegull till varandra. I stället får man be be be och man vet att det kommer gå åt helvete för man kan aldrig tjata sig till det, ändå göra man det. Tjatar. Varför älskar du mig inte? Öh, döh, varför älskar du mig inte? Göteborg, jag älskar ju dig. Varför älskar du mig inte tillbaka? Jag kväver dig med mina tre ord. Du kväver mig med en tjock väv av nederbörd.

Det finns så mycket jag skulle vilja passa på att säga nu när jag ändå håller tal. Att vi plågar och dödar miljarder med djur för att äta, när vi lika gärna kan äta växter. Jag står här, livs levande, rund och frodig och skär om kinderna, helt jävla växtbaserad sen millennieskiftet.

Och hur vi hanterar flyktingar, som avskum som ska serva oss och köra våra Ubers. Att det finns hus där människor förvaras, bland väntrumspalmer och vävtapeter. Där golven är blanka och lakanen hala mot galonen. Det är en förvaring där barn går att väga som väskor som en koffert på ett rullband, en charter från ett krig till ett annat.

Men de ska anpassa sig till det svenska samhället, fast vi själva hatar Sverige. Vi hatar alla regeringar, alla kommunstyrelser och tjänstemän och vi hatar arkitekturen och vi hatar public service och vi hatar vädret och brännmaneter och bålgetingar. Vi hatar Västtrafik och Västlänken.

Jag älskar Västlänken. Jag vill ligga med Västlänken. Alla hål i stan gör mig upphetsad. Man kan stoppa in kuken var man vill numera. Rakt ner i gatan bara och idka älskog med Göteborg.

Jag är inte ens göteborgare. Jag kommer från Finspång. Kanonernas och turbinernas stad. Och knarkets och socialfallens stad. Punkens och hårdrockens stad. Allt under överinseende av Louis De Geer, industrimagnaten och slavhandlaren.

I Östergötland finns spårvagnar. Gnäggande, stegrande spårvagnar i gryningen. Så jag känner mig hemma på Ekedalsgatan. Frustande, fnissande, febriga spårvagnar i gryningen. Utrop mot Bergsjön och Saltholmen. I Norrköping heter ändhållplatsen Vidablick. Är det inte det allra vackraste? Men så är det också mycket vackrare där.

Men jag är väl göteborgare nu. Och lite galen. Kanoten är i lådan och hästarna går ända upp. Jag har så mycket att säga. Om drömmar, om politik. Mest om kärlek. Jag har så mycket jag vill säga, om kärleken. Men jag måste gå hem nu. Kroka fast mig i garderoben för att inte ha kommit ut, som en förälskad idiot. För det är ju det allt handlar om, egentligen. Bakom alla orden. Att jag älskar dig … Göteborg. Azaleadalen. Svep in mig i din torra matta. Toftig, snortig, mattig. Så som mattor är. Det behöver regna snart.

400 minuter poesi, Götaplatsen, Göteborg 2023

Tillbaka till dikter