ORD

vid kanalen, den ofarbara bron
billyktor sliter sönder mörkret
slussen samlar upp knippen
av vägar ut och vägar som blir kvar

i bakluckan uppsamlas föremål
vi säljer och bestiger våra vapen
innanför rocken hanteras mitt liv
en handpåläggning, som en retning

opium och eter delas oss emellan
vi cirklar och kommer närmre
tystnaden brusar oavbruten
din blick vadderad och försluten

vi är mystiken och ohemligheten
ord vi kan mottaga och förskjuta
vi är höga, tända, förvillande kåta
brandgula, högröda, en porlande väta

kanalen samlar ihop förgreningar
vägar ut och vägar som försvinner
på läppen en strimma av feber
en pipa för oss som stannat kvar

mitt krökta kön vobblar och kränger
ett gnisslande läte, ömkligt vridet
din olycksaligt stickade tröja
fräser strömförande i sitt hölje

jag vill ha dina äckliga händer
jag vill att du ska omsluta mig
i ett åskväder av förnedring
men du står kvar, lakonisk, blank

jag nyper min arm, som en retning
kinderna torra, i ögat en böld
nupna klyftor i armens fördjupning
en köld som ryser i sina banor

natten är strödd över kanalen
ett valv av elektriska bilder
blinkar och suddar ut skärpan
som en vimmelkantig förälskelse

min omkrets skuggas i kanterna
jag flyttar mig närmre och närmre
lyktorna bländar och söndrar
vi kan odla oss, döva och förblindade

det växer klöver och groblad
ur den orimligt bördiga asfalten
jag vill riva ner dig mot marken
fläcka ner din kappa med mitt salt

tunnor, plåt, ljuder ord att förskingra
munnarna vidsträckes, formar ett rop
vi är påtända, med elstötar genom kuken
höga, med vinglande steg närmare kanten

och där i mörkret får du orden att väga
från en höft till en annan
vrida ur led sina kulor, måtta ett slag
ord att bestiga och dövt ångras ut

vapen, droger, pengar att överlåta
vi är två kriminella som byter form
i bakluckan kroppar, försvunna barn
som tuggar håret för att mätta

barnen uppryckta ur sina lekar
gnager som råttor hål i karossen
utsläppta flätor vågade mot nacken
dämpade skrik överröstas av natten

jag är uppryckt ur min livsform
ur ett avlopp kryper det gröna giftet
en atmosfär fylld av norrsken och smog
pipan en juvel, brinnande mot tungan

vi startar korseldar oss emellan
från bakluckan skrumpnar ropen
kvävda, genomborrade av gas
binder gråten i hårdnande band

jag är ohemlig med nupna armar
du är tänd med kuken mjuknad
jag flyttar mig närmre och närmre
mot kanalens mossade väggar

ord bänder upp våra fingrar
vi vill vinna en kamp mot varandra
jag vill vältra mig i dina vätskor
du förmedlar en förnedrande ånger

tiden är stum och genomträngande
ett krälande ur den retade kroppen
avtända återkommer vi till dagen
avsaknad av vägar in och vägar ut

vi står i ljuset, döva och förlåtna
munnarna vidsträckes i bruset
ljuder en mening att överlåta
jag kan ordlöst ångra osagda ord

låta dem försvinna som baklyktor
ebba ut det sista ljuset när vi
byggt om oss, bråkat av oss
brytt oss, brutit loss och bytt ut

jag vill titta på mitt vapen i din hand
du tittar på ditt vapen i min hand
du ruskar av dammet från din kappa
under den vårdar jag mig och rår om

vid kanalen stjäl du min livsform
tiden som jag tränger och vill slå ihjäl
barnen stänkta mot bodar och lådor
jag är stänkt, som en väg ut ur mig

Ur Parallellum, 2018

Tillbaka till dikter