SKYMNINGEN

i den turkosa skymningen
väntar jag i östanvind
på den brutala kärleken
till ett främmande plagg

jag vill inte vara längtfull
inte andas som om kläderna
väntar på att vikas undan
för att förlama, förhäxa mig

jag tror inte på sprängsel
men vill ändå bli sprängd
ur det jag vettlöst åstundar
din orimliga genomskinlighet

det finns inget du fastnar i
du är ingen man håller kvar
du står bortvänd, ryggen murad
gipsad till oändlighet

håren positionerar sig
i säckarna som en ranka
i jutet ringlar sig garnet
som omsluter mina trådar

det svullna växna böldiga
huden är ett fjäderlöst knotter
raspig under naglarna, men du
men du rycker upp allt

plockar upp den milda värken
som aldrig mildrar
rycker åt dig din hand
som skulle jämnat det trubbiga

jag kan inte vara lågmäld
strävande nedåt, medhårs
du är den som rör om mig
som rår för, men inte förblir

allt jag skrivit och berättat
med en märkpenna på min arm
som binder bokstav för bokstav
förbannar orimligheten

i fjärilen som spunnit dig
puppan med sin uppbygglighet
larven som vävt sig
för att du ska bli till dig

jag vill inte bli från vettet
en knottrig hud i sin milda rysning
för oss båda att besinna
men du har inget att besinna

jag väntar i nordanvind
på den brutala gryningen
men följ mig inte ännu
jag vill vara bortom

Ur Förmångligandet av stjärnor, 2020.
Fritt efter Alf Hambes visa Östan om solen nordan om jorden.

Tillbaka till dikter