UTDRAG UR KORNSKIKTET

människor utan lov
har beslutat att jag inte finns
kornskiktet rör sig som en ström
stöter mig ut i kylan

vi kan drömma om en skugga
vilan i mörkret
ett skydd från ljuset
andras blickar

din smuts från inom dig
det som rört sig mellan våra höfter
är en levrad fördämning
smutsen försvinner i strupen
som nedsvalt blod

det upplösta bandet av nerver
försvartnas
rusar upp i huvudet som ett anfall

fransarna honungssega, svullna
stängda i uppgivenhet
utan försök att komma loss

torson, en båge
och en kupning
spänd
som hudens tunnaste plats:
ögonlocken
där hornhinnan och hornhuden
blir till partitioner
av varandra

summan av kropp är konstant
djupen ska fyllas
höjderna slipas
de vill bygga obelisker
av ett revben

precis som det omöjliga
i att ben drömmer
rycker till
och sprattlar i språnget

utets lyster
odlar grenformationer
bland lysrören
det är allt jag minns

beigea skikt, röda former
brända ringar kring säckarna
en smörjelse
ned i kornskiktet
där cellerna växer sig döda

försiktigt, andas tystare
upphör gärna
läk utvändigt
och inombords därtill
intill ett ormbo av remmar
fästa i armarna

man får hitta sig själv
på en yta av trassel
med fingrarna längs sömmarna
orolig att någon glömt en nål
bland stensuggor och fartgupp
nysydd cement
med klamrar

ett oändligt snöre
vibrerande i sina toppar
som bortrakade känselspröt
men jag vill ha kvar morrhåren
i fittan


Ur Kornskiktet, 2022

Tillbaka till dikter